Robotikens lagar

Robotikens lagar är inom science fiction en uppsättning spärrar i form av lagar för robotar, med syfte att göra det omöjligt för dem att ställa till med stora skador. Eftersom det ursprungligen handlade om tre lagar så är de även kända som Robotikens tre lagar.

Lagarna formulerades under 1940-talet av författaren Isaac Asimov, tillsammans med John W Campbell som då var redaktör för science fiction-tidskriften Astounding Science Fiction, för Asimovs robotnoveller som under 40-talet publicerades i "Astounding" och 1950 i bokform i novellsamlingen Jag, Robot.

Lagarna har tagits upp av andra författare och ligger till grund även för deras robotberättelser.

Lagarna

Lagarna, som ursprungligen var tre till antalet, lyder:

1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.

2. En robot måste lyda order från en människa, förutom om sådana order kommer i konflikt med första lagen.

3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med första eller andra lagen.

I Asimovs roman Stiftelsen och jorden (utgiven 1986) presenteras senare den "nollte", övergripande lagen (på engelska Zeroth Law), som i den fjärran framtiden har skapats för att ha prioritet före de första tre:

0. En robot får inte genom handling, eller underlåtelse att handla, orsaka att mänskligheten skadas.

"Nollte" lagen arbetades fram i romanen "Den okända lagen", se nedan.

Lagarnas konsekvenser

Robotlagarna infördes för att ändra synen på robotar inom science fiction – från onda och skräckinjagande maskinmonster med orealistiskt mänskliga drifter, till mer trovärdiga maskinvarelser som varken är goda eller onda.

Tack vare lagarna kan robotarna utföra handlingar som kräver artificiell intelligens, men de har ingen fri vilja. Robotarna är nämligen fysiskt och mentalt oförmögna att bryta mot lagarna, om de inte är trasiga eller felprogrammerade.